Jag har varit på Bokmässan i Göteborg ett par dagar. Där samtalade jag på fredagen med Marianne Lindberg de Geer och Thomas Steinfeld i Axess monter om kuratorsrollen, kritikerrollen och samtidskonsten. Se tv-program här. Johan Lundberg var konferencier. Det var detta samtal som Lars Vilks skulle delta i, men som ni säkert redan vet blev det inställt. Han kom i stället till mångas glädje på spontanbesök till mässan, utan förklädnad. Vi hade vår lilla debatt utanför montern efteråt. Brodow gillade inte hans fåniga rangordning av kritiker (enligt modell art facts-listan) eftersom hon hamnade på jumboplats. Men tack i alla fall, Lars. Du är åtminstone konsekvent din teori.
Fast jag tror att Vilks behöver fundera över hur könad hans teori är. Uppdelningen mellan första rangens kritiker och andra rangens kritiker följer också konsekvent mönstret män på ena spelhalvan och kvinnor på andra. Fast å andra sidan, vilka fåntrattar som helst platsar på första och andra platsen, bara de följer konsensus och bekräftar den rådande ordningen.
Lars och jag känner varandra sedan många år tillbaka. Vi lärde känna varandra i en debatt och vi har fortsatt att debattera eftersom vi i grunden tycker väldigt olika. Men däremellan är vi goda vänner. Alltså, no hard feelings. Jag tar det som en komplimang.
I dag har jag firat min brors 50-årsdag med ett besök på Ryttmästargården utanför Skövde. Det var en gammal major som visade sitt livsverk: ett museum i form av ett antal soldattorp och en ryttmästarbostad med festsalar från olika sekler. Efteråt åt vi en mycket god buffé i museet. Det är betydligt mer fascinerande än vad det låter då detta är en enastående miljö med autentiska inredningar och samlingar – inte minst är ciceronen Bernhard Englund både historiskt kunnig och uppfriskande frispråkig!
Brodows blandning 
Pingback: Del 1324: Bokmässan och konstkritiken at Vilks.net
Hej Anna, kul att ses i diskussionen på mässan. För mig blev en sak uppenbar; du, Lars Vilks och Johan Lundberg är fixerade vid hur ni historiskt kommer att vara positionerade i konstvärlden. Om ni är/var på rätt sida eller inte. På den sida som vinner om hundra år; ge tyngd åt rankinglistor, tala om vem som målar bäst och framför allt; vad som inte är konst. En meningslös sysselsättning som känns patetisk för oss som tittar på. /Marianne Lindberg De Geer
Hej Marianne,
Nej, men det här vet jag faktiskt inte varifrån du har fått det ifrån. Du får faktiskt förklara dig hur du kan påstå något sådant. Det är grundlösa beskyllningar.
Skulle jag positionera mig genom att recensera C.F. Hill, vilket var min senaste? Eller Emil Nolde, Hans Wigert, Venetianskt måleri på Waldemarsudde, Karin Frisén på Thielska, Lust & last på Nationalmuseet? Vad har du för idéer om positionering i konstvärlden egentligen, om du tror att jag med dessa val strävar efter att positionera mig rätt.
Anna
Det är inga beskyllningar Anna. Det är åsikter. Det är som jag uppfattar det. Utställningarna som du recenserat, som du haft åsikter om och räknat upp här ovan, är safe att recensera, eller hur? Det är inte precis samtiden du navigerar i. Det är kanon. Det är det som av alla anses vara ”bra konst”. Med de val du gör för dina recensioner säger du något om hur du ser på det samtida. Det som ännu inte blivit kanon. Det väljer du bort. Om det inte liknar kanon, då kan du göra tummen upp.
Därmed positionerar du dig.
/ Marianne
Hej Marianne,
Jag blir faktiskt lika förbryllad över dina slutsatser om mina val av recensioner som jag blir förbryllad av att Lars Vilks drar slutsatsen att jag inte kommer att recensera Göteborgsbiennalen (för det har han liksom redan räknat ut). Jo, visst ser det ut som om jag aspirerar på en tjänst på Nationalmuseum med de valen och att jag föredrar säkra kort framför de osäkra. Men du har inte hela bilden klar för dig, Marianne. Du kan inte dra slutsatser utifrån detta. Det finns andra skäl till att jag nu för tiden mest skriver om äldre måleri. Det ena skälet är att jag ägnar mig åt att skriva klart en avhandling som handlar om svensk konst under senare delen av 1900-talet. Jag kommer fram till vår tid och rör mig i samtidskonsten, inte som kritiker utan som forskare, och det är en helt annan roll.. Det är inte förenligt med mitt arbete just nu att engagera mig i konstkritiken och ligga i frontlinjen. Det andra skälet är att jag är kunnig om äldre konst och gör det bra, och då väljer jag det. Det behövs sådana kritiker också. Hur du kan få detta till att jag är ”fixerad vid” vid hur jag ”historiskt kommer att vara positionerad i konstvärlden om 100 år” är alltså ingenting annat än grundlösa beskyllningar.
Ha ha det är en annan sak du har gemensamt med Lundberg & Vilks: bristen på humor! Visst lite tillspetsat var det! Men kära Anna, det var du själv som drog fram just de recensionerna av just de konstnärerna som representativa för ditt arbete.
Det känns lite som om ni står i tidens ström och försöker vända flödets riktning. /M
Jaha, så nu har Vilks brist på humor också! Är inte han känd för att vara en lustigkurre? Och jag saknar också humor, menar du. Saken är den att du har dragit förhastade slutsatser om mina avsikter och att jag påpekade det för dig. Du tar dig inte ut ur den sitsen genom att beskylla mig för humorlöshet. Hur ska det här sluta?
Anna,
Om det kan vara till någon tröst så har jag inte alls uppfattat dig och dina texter som Marianne Lindberg De Geer gjort.
Att Johan Lundberg vill ändra något på konstscenen tycker jag däremot står rätt så klart. Återstår att se om han lyckas med det. Vilks (allas vårt orakel) ger honom väl rätt dåliga odds. Och som jag fattar det hela så står alltför stora ekonomiska intressen på spel. Vad kan idag stoppa samtidskonstens, från resten av samhället frikopplade, produktion/alster?
Inget annat än en rejäl ekonomisk, eller annan, kris, är vad jag kommer på. Men det är ju inte uteslutet, i och för sig.
Och vad (du) Marianne är ute efter fattar jag inte riktigt. Mer än att mucka gräl. Varför, kan man fråga sig.
Tack, Karin.
En ekonomisk kris tror jag också är det som har störst potential att förändra konsten och ge en nytändning av något slag. Så skedde i början av 1990-talet efter den kris som följde på konstmarknadens kollaps 1991. I vilket fall som helst tror jag att man måste börja se värden i mellanskikten, i den konst som vänder sig till en bredare publik, och inte bara sikta på den internationella samtidskonsten som statussymbol.
Till Marianne: du erkänner dig som en lokal konstnär (idag betyder lokal konstnär att man ställer ut nationellt), och det tycker jag är bra. Varför skall alla sträva efter den internationella konstscenen? Samtidigt förstår jag att det är det som är den kvalitativa måttstock med vilken alla konstnärer bedöms. Så ser det ut idag.
Och Marianne: du har mycket bättre förutsättningar att föra ett samtal med mig om du inte börjar med att puckla på mig och sedan försöka rädda dig själv genom nya angrepp. Med det där sättet som du hävdar dig själv på gentemot mig gör dig ju bara ensam.
Anna, jag för inte ett samtal med dig utan med dina läsare, du är inte mottaglig för mina argument bara för att jag uttrycker dem, eller hur? Jag säger bara: så här ser Vilks, Brodow och Lundberg ut från det här hållet. Det var första gången där i Axess monter som jag såg er tillsammans och slogs av hur väl ni hör ihop. Ni beundrar varann. Det tyckte jag var intressant eftersom ni låtsas ligga i konflikt när man läser era bloggar. Ni är mer lik de där vänsterrörelserna som fanns på 70-talet när vänstern delade upp sig i en massa små undergrupper; KPML, KPML®, Trotskister, Stalinister, Rebellrörelsen, VPK och vad de nu hette. Grupper som utifrån kändes som mer av samma.
PS: Jag är inte ute efter att skaffa mig vänner. /M
Jag förundras över vad konstiga alla som tillhör konstvärlden har blivit. Själv drar jag mig mer och mer ur den av ren självbevarelsedrift.
Anna,
Det finns ingen konstvärld,
det finns bara en värld
(men den har många skrymslen!),
och om du tycker den är underlig
så är du inte ensam om det.
Stå bara kvar där du står!
Du står stadigt mitt i strömmen.
Om du ändå känner dig ensam
kan du alltid småprata lite
med modernisten T.S. Eliot
(”modernist” är bara en etikett,
strunta i etiketterna!):
”Plötsligt i en strimma sol
medan dammet ännu virvlar
stiger det gömda skrattet
från barn i grönskan.
Kvickt nu, här, nu, alltid –
löjlig den sorgsna öde tid
som sträcker sig före och efter.”
Hej Petter!
Ja, T.S. Eliot är värd att läsa. Och modernister, jag har inga som helst problem med modernister!
Det som gör människor i konstvärlden så konstiga är att det så sällan rör sig om samtal och så ofta om positionering och posering. Det är trist, tycker jag. Det blir lätt lika ensamt som i Eliots dikt: ”löjlig den sorgsna öde tid som sträcker sig före och efter”.
Visst är det tuffa tag i konstvärlden för mig ter den sig ”jätte konstig”, men lite ödmjukhet är nog inte heller fel att ha. Tänker på MLD (Marianne Lindberg De Geer) Hon vill inte ha ”vänner”, men gärna ta sig fram i konstvärlden, något som hon har gjort mer än de flest i samma yrke.
MLD kan ju vara tacksam över att ha haft en man som hjälpt till att öppna hennes dörrar i konstvärlden. Han var ju redan etablerad i konstvärlden när hon började och det var ju inte så dumt eller hur? För ingen kan ju blunda för att det har hjälpt MLD konstkarriär och gjort den lite lättare och de vänner som MLD ”har i konstvärlden”, har nog också varit bra att ha i denna ”konstiga konst karriär”!
Jag tror att T.S. Eliot menade så här, att om du är riktigt närvarande i nuet så försvinner tanken på det förflutna och framtiden – oron, grämelsen. I det ögonblicket finns bara upplevelsen. OCH – att historien bara kan väckas till liv i nuet, med hjälp av uppmärksamheten och inlevelseförmågan. (Han utvecklar det här mycket mer i ”De fyra kvartetterna”.) Historielösheten är en brist på uppmärksamhet och empati.
Aha, ja det ger ju betydligt mer innehåll åt stycket än min enkla tolkning. Jag ska läsa Eliot, tack för det!